Många människor har passerat genom STA under åren. För de flesta har det varit livspåverkande, ibland livsavgörande. En del blev skådespelare, artister, teaterchefer, scentekniker, andra blev socionomer, lärare, doktorander i scenkonst.

Därmed är STA inte bara en intern angelägenhet för medlemmarna, utan en del av det stora, mäktiga flödet som kallas kultur. Och inte bara i Södertälje, utan nationellt.

Vi pratade 2019 med några före detta och nuvarande STA-medlemmar om hur den bakgrunden har bidragit till att forma dem.

“Utan den grogrunden finns det ingen professionell teater”, säger en av dem.

Många superkända skådespelare i världen har börjat med amatörteater. Dit hör Brad Pitt.

Victoria Brattström, skådespelare och lektor

Vilka år var du aktiv i STA?

Jag är född 1972 och var med i STA från åtta års ålder tills jag var ungefär 16. Jag fick prova på alla möjliga funktioner inom teatern, men mest skådespeleri.

Vilka produktioner minns du särskilt?

”Asken Ygdrasil” ur den fornnordiska gudasagan var den första jag var med om, när jag var åtta eller nio år. Sen var jag med i flera produktioner på Sagateatern. 

Hur har ditt yrkesliv och personliga utveckling påverkats av din tid i STA?

På alla sätt. Jag har nu, sedan jag gick ut scenskolan i Göteborg 96, varit yrkesverksam som skådespelare och regissör under drygt 20 år i branschen. 

Jag arbetar även som lektor i scenisk gestaltning på Högskolan för scen och musik vid vid Göteborgs universitet och doktorerar i scenisk gestaltning i samverkan med Göteborgs Universitet Centrum för personcentrerad vård.

Jag har regisserat och spelat på institutionsteatrar och fria grupper i Sverige och Finland, regisserat för Sveriges Radio och teve, för Göteborgs Stadsteater, Folkteatern och Pusterviksteatern i Göteborg. Jag var också en av huvudkaraktärerna i SVT:s dramaserie ”Poliser”.

Som regissör har jag bland annat regisserat musikaler på Norrlandsoperan och Göteborgsoperan.  

Engagemanget i STA som barn var grunden. För konstformen och fältet är amatörverksamheterna helt avgörande. Det är plantskola för yrkesverksamma men också i ett större perspektiv hjärtat för fältet, eftersom det samlar engagerade personer som älskar konsten. Var rädd om amatörverksamheterna!

Patrik Angestav, ljustekniker

Vad gör du idag?

Jag är ljusansvarig på Dramaten, på Stora scenen. Det innebär att jag projektleder ljuset i alla produktioner. Jag sitter med ljussättarna och tar deras vision till verklighet, rent tekniskt. Och så samordnar jag för turnéer och jobbar med utveckling framåt.

Hur började det för dig?

Jag gick på teater genom Kulturskolan, för Lars Ahlin som var med och drev STA. Vi höll till på Sagateatern. Jag spelade mycket teater, det var så det började.

Sen började jag spela med Enhörnateatern. Jag var 15 när jag började jobba med ljus hos dem. Det var häftigt med hela teaterjobbet, med scenografi och ljus. Så sen bytte jag över successivt till ljus. Skådespelandet kanske inte var mitt kall.

Vilka produktioner minns du särskilt?

Jag jobbade med ljuset i STA:s uppsättning av musikalen ”Cabaret” 2014. Det var genom scenografen Torbjörn Westerberg i STA. Vi hade jobbat ihop tidigare. Och så hade jag haft kontakt med Mats Hedlund som regisserade Cabaret. Så det var genom dem två jag kom med.

Vad har STA betytt för dig?

Det var på Sagateatern allt började, och nu livnär jag mig på det jobbet.

Hur ser du på amatörteatern och STA?

Utan den grogrunden finns det ingen professionell teater, skulle jag vilja säga. Alla måste börja någonstans.

Lasse Karlsson, komiker

Vad gör du idag?

Jag jobbar som komiker, moderator och regissör, och driver Täljerevyn. 

Vilka år var du aktiv i STA?

1978-1991, oftast var jag skådespelare, men jag lärde mycket om teaterproduktionens alla delar. Jag satt även i styrelsen för STA under några år.

 Vilka produktioner minns du särskilt?

Under hela mellanstadiet spelade jag Tom i ”Tom Sawyers äventyr”. Vi turnerade i skolor i Södertälje, gjorde film och en radioteater. Vi gästspelade på Island.

”Pirater” på Sagateatern 1991 var en riktig höjdpunkt och lite av ett examensarbete för min generation STA:are. Sen återvände jag som författare till sommarproduktionen ”Telgehus” 96 och 98.

Vad har STA betytt för dig?

STA är så mycket mer än teater. De tar barn och ungdomar på allvar. Man blir lyssnad på. Man får uppgifter och ansvar som får en att växa som människa. Framförallt lär man sig att arbeta i grupp mot ett gemensamt mål.

Att i en trygg miljö får ställa sig på en scen gör att ens självkänsla växer. Att våga ta ut svängarna, våga misslyckas, våga prova. Erfarenheter som man har nytta av i alla delar av vuxenlivet sen.

 Hur ser du på STA idag?

Att förlora Sagateatern var ett hårt slag för Södertälje teateramatörer. En fast punkt är viktig när en teaterproduktion byggs upp steg för steg. Där barn och ungdomar är inblandade i alla delar.

Det är som om en generation SSK-ungdomar skulle växa upp utan att få spela på is. Ingen skulle acceptera det. Ingen borde heller acceptera att STA:s barn och ungdomar står utan en egen scen.

Gustav Gälsing, artist

Vad gör du idag?

Jag frilansar med teater, musikal och musik. Jag har jobbat på Intiman i ”Sound of Music”, ”Peter Pan” och ”Emil i Lönneberga”. Jag har varit med i en uppsättning på Kungliga Operan och i sommar jobbar jag åter igen i Astrid Lindgrens Värld, i Vimmerby. Där spelar jag Jonathan i ”Bröderna Lejonhjärta”.

Jag är fortfarande med i Södertälje teateramatörer och har bland annat spelat i ”Kan du vissla Johanna” som sattes upp i samarbete med Södertälje kommun. Vi spelade på olika äldreboenden och på Estrad.

Jag spelar ibland med skrammelorkestern Vagabönderna, som bland annat har uppträtt på julmarknaden och 1800-talsveckan på Torekällberget. Vi kör skillingtryck och gamla svenska visor. Vi har även spelat i Stockholm på föreningsträffar.

Vilka produktioner minns du särskilt?

 Jag är född 1994 och började i STA 2004, när jag var nio år. Jag var med i en veckogrupp, där man repar en gång i veckan och spelar för nära och kära på Sagateatern.

Den första pjäsen jag var med i hette ”Slottet”. Det är sånt man aldrig glömmer, när man faktiskt står på scenen på riktigt, har repat, kan sina repliker, står där med ensemblen och presenterar vad man har kommit fram till.

”Historien om Oliver” på Torekällberget var absolut det som gjorde att jag fick blodad tand för teater. Det var då jag verkligen kände att det var det här jag ville göra. Det var så mycket mer än bara teatern. Hela sommaren blev som ett kollo där man växte tillsammans. Det var häftigt att spela i en grupp med blandade åldrar. Man umgicks med alla. Där växte jag något otroligt. Oliver gav mig smak på det där större sammanhanget. När föreställningen var över så ville jag bara ha mer!

2011 satte vi upp ”Grease”. Det var nog början på mitt musikalintresse. Jag fattade då att det är jävligt roligt att sjunga och dansa samtidigt på scenen.

Och så ”Cabaret” 2014. Oavsett om jag har jobbat på andra scener sedan dess så är det bland det roligaste jag har gjort. Och också bland det bästa jag gjort, utifrån de förutsättningar vi hade. En amatörgrupp med så professionell ambition, vi skapade en värld på Sagateatern. Sagateatern var pjäsens Kit Cat Club. Sagateatern var Cabaret, och vice versa.

Vad har STA betytt för dig?

Det går en rak väg från STA till det jag gör idag. Utan STA så vet jag inte om jag hade jobbat med teater idag. STA gav verkligen hela den grund jag har till teater idag. Hela självförtroendet, att stå på scenen. Allt började där.

Anders Lerner, skådespelare mm

Vad gör du just nu?

Jag arbetar som strateg med cityutveckling i Västerås stad, där vi bor nu. Jag var kultur- och idrottsdirektör i fyra år. Innan dess var jag teaterchef i Malmö och Västerås, och jobbar som frilansande regissör och dramaturg. Jag var även chef för Luna kulturhus i Södertälje.

Just nu har jag också en egen föreställning igång, ”Nästan människa ‒ ett slags föreställning om livet, människan och lite annat”. Det är en enmanspjäs, jag har skrivit manus själv och spelat i Västerås och Södertälje.

Vilka år var du aktiv i STA?

Det var väldigt kort. Jag var med i ”Trämålning”, jag tror att det var 1975. Det är Ingemar Bergmans förlaga till ”Det sjunde inseglet”, som han skrev som elevpjäs till Malmö scenskola. Jag var Döden. Mats Qviström var med också, han spelade Riddaren.

Våren 1976 var jag med och repeterade i ”Väntarna” av Werner Aspenström. Sen åkte jag iväg på ett sabbatsår från gymnasiet.

Jag var också med och grundade och jobbade med Sommarteatern på 80-talet, där det fanns andra med bakgrund hos STA med,.

Vad har din kontakt med STA betytt för ditt yrkesliv och utveckling?

Jag hade dramatik som tillvalsämne i gymnasiet i tvåan. Det var en av grundstenarna, de grejer vi gjorde på skolan. En annan var att få vara på Estrads scen och repetera ”Trämålning”. Jag hade inga repliker, men i sin all enkelhet hade det stor betydelse för mig. Det var min första scenerfarenhet.

Hur ser du på STA idag?

Jag tycker att det är rent för jävligt med den bristande förståelsen för vad avsaknaden av scen och repetitionslokaler får för konsekvenser för verksamheten.

Det är ändå personer i Södertälje inom politiken som borde ha en fullgod förståelse och insikt om vad Södertälje teateramatörer har betytt och betyder, borde se de engagerade människorna där, och se kopplingarna mellan olika delar inom kulturen. Som att Hans Qviström och Torbjörn Westerberg har varit STA:are, de jobbar med revyn, har varit med i Sommarteatern. Det ingår i en lång tradition i Södertälje.

Att inte ta vara på de egna kvaliteter som finns hos Södertälje Teateramatörer, det är som att man håller tillbaka det som kommer från den egna staden.

Jag stöttar med glädje Södertälje teateramatörer. Det är en oerhört värdefull förening för många. Det borde vara en självklarhet att den får bra arbetsmöjligheter.

Ihopsamlat av Roland Cox våren 2019